Jag vet att jag la upp två dagars ämnen på samma dag, jag skulle ha gjort det tidsinställt men jag glömde :P

Idag så är det iaf

Ett ögonblick

Jag funderade väldigt länge på vad jag skulle skriva om. Skulle jag skriva om nikita? Eller ska jag skriva om nått helt annat? Ska det vara ett glatt ögonblick eller ett sorgset.

Efter mycket om och men så bestämde jag mig för att skriva om min morfar. Och hans död.

Det är lätt det värsta jag någonsin varit med om. Han har alltid varit snäll med mig och alltid varit jätte mån om att jag ska ha det bra.

Iaf min morfar var den första i sverige med svetslicens. Men när han vart 58 så vart han även i princip blind. Så han vart sjukpensionerad från och med då. Efter det så fick han cancer i prostatan som spred sig. Plus att han hade en slags utbuckling på stora kroppspulsådern som tids nog skulle spricka. Och det var förmodligen det som hände när han dog. Dom vet inte säkert men vi ansåg inte att det var nödvändigt att obducera han. Men det är det värsta jag har varit med om.

Jag kommer ihåg så väl när mamma ringde. Jag skulle precis fara till stallet så hade klätt på mig fullt för det. Och så ringer mamma om det var ca halv tio och sa att morfar hade dött och att hon var på sunderby sjukhus. Så det första jag frågade henne (förutom ett stort VA?) var om hon ville att jag skulle komma, vilket hon ville. Och jag hade morfars bil hemma för jag skulle tagit den till stallet. Och han dog första mars så det var snö ute. Och när jag startade bilen så immade hela skiten igen och jag körde iväg och pangade rätt in i en snödriva. Dock gick ju allt bra men ändå. Sen kom jag ju fram och gick in i rummet där morfar låg. Dom hade gjort så fint med en ängel där inne och tända ljus och han såg så fridfull ut.

Jag är glad för hans skull att han slapp lida mer. Men jag önskar att han aldrig hade behövt lida från första början. Jag har aldrig saknat nått som jag saknar min morfar och det här var jobbigare än jag trodde att skriva.

Jag älskade min morfar över allt annat och så fort han hörde mig så var det alltid: Har morfars hjärta kommit hit?

Nu sitter han där uppe och kikar ner på oss, jag tror verkligen det. Och jag vet att han mår bra nu.

Morfar jag saknar dig