I måndags var det två år sen jag tog bort världens finaste hund, Nikita. Det är rätt sjukt hur det kan göra lika ont i dag som det gjorde för två år sen. Kommer så väl ihåg allt. Jag gick inte till skolan på en vecka efter. Jag låg bara hemma i sängen. Det var som att nån hade tagit bort allt jag levde för så kvar var bara en skugga av mig. Men efter ett tag så inser man att livet är inte slut för det och jag vet att jag kommer tappa fler som står mig nära nångång i framtiden. Men det finns ingenting man kan göra åt saken.

Men saknaden kommer alltid finnas kvar varesig man vill eller inte. Bara försöka tänka på dom bra stunderna inte dom dåliga. Men jag har som svårt att släppa hon. Även fast jag har hennes urna på en hylla i min lägenhet så känns det som att hon ska komma tillbaka snart. Folk brukar fråga om jag ska köpa en ny hund snart. Och ja jag ska köpa en annan hund nångång men det kommer inte bli i den närmsta framtiden då jag vill ha tid för min hund. Inte att den ska sitta ensam flera timmar varje dag för att jag jobbar. Då väntar jag hellre.

Men tiden med Nikita kommer jag aldrig glömma även om den var kort. Hon gav mig dom bästa tre månaderna i mitt liv.

R.I.P Bribories Julie * Nikita *