Jag vet att jag är sjukt dålig på att uppdatera här men jag är sällan hemma så mycket nuförtiden.
Men saken är den att jag vantrivs i min lägenhet, så jag sticker hellre härifrån än att stanna här. Jag funkar nog så. Jag är en rymmare. Jag rymmer från mina egna problem när det blir jobbigt och sticker till ett ställe där mina problem glöms bort för en stund. Det må vara fegt att bara sticka. Men jag klarar inte av något annat.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här offentligt eftersom att egentligen så är det nog ganska privat men det är mitt sätt att bearbeta skiten. Att få det ur mig och känna att det är okej fastän det förmodligen inte är det. Man ska väl kunna vara i sin egen lägenhet utan att bryta ihop?

Men det är mycket man ska. Jag ska operera mig.. Och det handlar inte om att jag inte vill göra det för det vill jag verkligen. Men jag gör det för min skull och jag tror många glömmer bort det. Jag trodde aldrig jag skulle känna press på att göra den av endel personer som är runt mig. Och egentligen så kanske jag skulle kunna se det genom fingrarna och skita i det men jag är inte sån. Allt folk säger till mig går igenom i mitt huvud och funderar på i en halv evighet tills det går ut igen. Om det går ut igen. Jag är en äkta funderare och en riktig planerare. Jag är en typisk stress människa och en som tar mycket personligt, väldigt lätt.

Jag önskar att läget kunde vara annorlunda. Jag önskar att jag kunde må bra och visst, jag lär må bättre efter operationen med mig själv. Men jag tror inte den kommer lösa alla problem i mitt liv. Det bör hjälpa mig gå framåt istället för bakåt men många problem sitter så hårt.

Ingen är perfekt eller hur? Men ibland känns det som att man är så långt ifrån nått som alls skulle kunna kallas perfekt. Som ens skulle kunna kallas bra eller okej. Jag vill vara okej. Jag vill kunna känna att jag är okej. Men just nu så går det inte för jag är inte okej.

Jag fick en fråga av min kusin för ett par dagar sen. Hur vill du att ditt liv ska se ut om tre år?
Om tre år så vill jag vara en person som trivs i sig själv. Jag vill ha hund och en bra lägenhet och ett jobb.
Jag skulle kanske vilja ha ett förhållande. Men det vet jag inte än. Och ja jag vill ha barn.

Men om jag är lika trasig som jag är nu så kan jag inte ha ett förhållande. För jag kan inte ge delar av mig till nån annan om dom delarna är trasiga.

Jag känner mig i regel ensam. Det är en av mina största rädslor i livet. Att vara ensam. Jag har ju ett par helt underbara vänner. Och jag skulle aldrig klara mig om jag inte hade dom. Men man kanske ska lära sig vara ensam? Jag kan dock inte nu. Men kanske nångång så kan jag känna mig helt trygg själv.

Många kanske och kanske inte ett så sammanhängande inlägg. Men jag behövde få skriva ut allt för jag orkar inte bara sitta tyst. Jag mår inge bra just nu men det är okej. För efter regn kommer solsken va?

Kommentera gärna om ni känner för det.